Häromdagen föll den första snön. Oskyldigt vita snöflingor singlade ner ifrån himlen. Samtidigt stövlade tre poliser runt här i huset, tog fingeravtryck och våra personuppgifter.
Den 20 november var dagen då den första snön föll och vi hade inbrott i huset.
Tjuvarna hade dragit ut alla lådor och tömt innehållet på golvet, öppnat och hällt ut innehållet i alla små askar, skrin och lådor. Öppnat köksskåp, byrålådor, garderober, tömt ut väskor, snokat under och till och med i sängen. Plöjt igenom nattduksbord och skokartonger.
De stal den splirrans nya LCD-skärmen, dem gamla hårddisken med flera års dokument, uppsatser, arbeten, illustrationer och bilder i, som tur var hade vi åtminstone hunnit föra över alla foton till den nya burken. (Som tjuvarna av någon anledning inte tagit, mycket irrationellt.) De stal även en plånbok med egyptiska sedlar och euros i och en mobiltelefon bland annat.
Men det värsta är nog egentligen inte de rent materiella förlusterna utan inbrottet i sig, att det finns människor som bestämmer sig för att kränka andra människors livsrum.
Det värsta är att ett inbrott bara är en mycket liten kränkning i förhållande till mycket annat som pågår runt om i världen. Och med tanke på hur det känns att ha haft inbrott, vågar jag inte ens föreställa mig vad andra brott kan göra med människor. Fruktansvärt, sorgligt, förnedrande.
Utanför fönstret skiner en nu klar vintersol som bränner bort den skira morgonfrosten. Men jag lyckades ändå, tidigare i morse, ta några bilder av frostknäppta fröställningar och blad i en intet ont anande trädgård. Vad skulle jag inte ge för att ha en trädgård som kunde snärja bovar med själkar och rötter.
Spaljétorn