Rododendronkärlek -en generationsfråga?

"Är man sparsmakad chockeras man av det vulgära överflödet" lyder ett citat  i senaste numret av tidskriften Allt om trädgård. Det kommer ifrån Gunnel Carlsson (känd ifrån SVT´s trädgårdsprogram Gröna Rum). Hon uttalar sig under rubriken "Varför hatar vi - och älskar rododendronen".  Hon menar vidare att tiden har sprungit ifrån rododendronen vars popularitet stod som högst under 60- och 70-talet. Då måste jag bara kontra:

- Sorry, men jag tror snarare tiden har sprungit ifrån endel "experter" och förstå-sig-påare i Allt om trädgård.

Rododendron må vara vulgär och alldeles förskräckligt "in your face" men den är också... alldeles, alldeles underbar!

Detta får mig hursomhelst att undra om kärleken till rododendron inte kan vara något av en generationsgrej, precis som kärleken till tagetesen. Några av mina "äldre" (40-50-talister) grannar verkar avsky tagetes, barrträd och rododendron. Själv står jag, 70-talisten där, som ett frågetecken och undrar varför. Vad är det nu som är så förskräckligt fult med tagetes eller rododendron för den delen?

Jag älskar rododendron, svulstigheten i blomningen, färgvariationerna, de städsegröna bladen när den är överblommad och det monumentala inslag den gör i en liten trädgård. Ja, jag gillar t o m glesa rododendron med  kala grenar. De är lite ufo-aktiga på något sätt.

För att inte tala om azaleor. Har själv en gul azalea som doftar fantastiskt när den blommar.

- Jeez! Men det är kanske jag som börjar bli tant. Känner redan hur den luddiga tanthatten börjar växta fram ur huvudet.

Appropå, azaleor, i samma nummer av Allt om trädgård så fanns det en urtjusig och inspirerande kombination av klematisen "Dutchess of Albany" och en azalea . Den idéen lånar jag, helt klart. Så när allt kommer till kritan är Allt om trädgård en inspirerande tidskrift. 

Men den skulle allt behöva en föryngring emellanåt. 

Herta Hillfon? Nej, Utblickar-Nilsson

Stora granfällardagen

Innan jag går in på begivenheterna kring den stora granfällardagen, för några helger sedan, måste jag först skriva ett "barrträdets  försvartal". Jag kommer även försöka reda ut frågetecknen kring vad som kan sägas gälla för en funkisträdgård i samband med barrträdens "vara eller inte vara".

Barrträd må det så vara gran, tall eller en  kommer de alltid med en distinkt form och är en särpläglad skulptural kontrast till mycket annat som växer i trädgården.  De pockar på uppmärksamheten såväl utseendemässigt som känslomässigt. Det sistanämnda kan inte ha undgått någon som barfota har trampat en barrtäckt stig en varm sommardag på väg ned till badet eller som för första gången upptäck lärkträdet och fascinerat smekt dess mjuka grenar. För att inte tala om de känslor som är knutna till julen och julgranen.

Barrträd tillhör också den grupp städsegröna träd som alltså inte släpper sina barr på hösten. (Lärkträdet undantaget). Det innebär att barrträd alltid tillför grönska till trädgården även under vintermånaderna. Vilket ju är ett stort mervärde.

Barrträdens städsegröna och kontrastrika former i kombination med  lättsköttheten har gjort barrträden till en vanlig syn i funktisträdgårdar. Funktionalismens rena enkla linjer motsvarades i trädgården av stora gräsmattor och enkla, lättskötta växter och barrträd. 

I funkisträdgården skulle den moderna människan ta det lugnt och  ägna sig åt vila och rekreation. Det finns dock dem som tror att "funkis" istället är att vara självhushållande med egenodlad potatis, frukt och grönsaker. Visst det kan verka "funktionellt" att vara självförsörjande, men den ideén hör snarare "egna hem-tankens" ideal till, snarare än till stilriktningen som kommit att kallas funkis.

Med det sagt kan jag nu gå in på den stora granfällardagen. Vi har alltså haft en tredelad ädelgran på tomten, helt i enligt med funkisen stilideal för trädgårdar. Men den stod ihopträngd med en vacker tårbjörk och skuggade, på grund av sin höjd, en stor del av gräsmattan, samtidigt var toppen ett enda stort skatbo. Den drog ned intrycket mer än den tillförde så vi beslutade att ta bort den  efter endel överväganden.

Och så en dag gick allt slag i slag...

Hösthälsningar från klematislunden

I somras påbörjade jag arbetet med att anlägga en klematislund på samma plats som den gamla komposten tidigare låg.

Tanken med "klematislunden" är att det ska blomma över en så lång period som det bara är möjligt, helst i en mängd olika färger och former. Därför har jag bland annat satsat på remonterande (återblommande) klematis och alltifrån tidig- till mycket senblommande klematissorter.

Titta bara på dessa skönheter som precis börjat blomma så här  i början av oktober.

Finare hösthälsning ifrån trädgården får man leta efter, om du frågar mig.